Patrick Stewart avfärdar pensionsrykten: "Jag kan inte föreställa mig…

Tidigare rykten om Sir Patrick Stewart och att Avengers: Doomsday skulle bli hans sista film dementeras nu av den 85-årige skådisen själv, som i samband med en ny intervju var väldigt tydlig. Han tänker fortsätta jobba och någon pension är det inte tal om.

I en intervju med TV Insider förklarade Stewart att även om antalet roller minskar med stigande ålder, så fortsätter han att få erbjudanden som lockar honom och att han fortfarande uppskattar att utmanas av nya projekt. Samt att han inte kan föreställa sig att gå i pension och att han alltid kommer att vara skådespelare så länge han lever.

I can't imagine ever officially "retiring." I'll always and forever be an actor

September føles måske stadig som et stykke tid væk, i betragtning af at vi er midt i sommeren lige nu, men om bare et par måneder vil vi kæmpe i voldsomme krige på tværs af planeter som Space Marines, Necrons, Orks og Adeptus Mechanicum i Warhammer 40,000: Dawn of War IV. King Art Games har nu vist i en ny Battle Report, multiplayer-gameplay med AdMech mod Necrons.

Den første Battle Report omhandlede Space Marines og Orks, to fraktioner, der er mere end glade for at droppe deres våben og vade ind i den blodige slagmark af nærkamp. Adeptus Mechanicum og Necrons har nærkampsenheder, men ud fra videoen nedenfor er det tydeligt at se, at begge hære også har masser af andre strategier udover at bruge ren styrke eller antal til at nedkæmpe deres modstandere.

Da dette er en komplet kamprapport og ikke en gameplay-trailer, er der mindre fokus på spillets filmiske elementer, og fans får chancen for at se, hvordan en kamp vil udspille sig, når først de har spillet selv - komplet med baseopbygning, kortudforskning og selvfølgelig kamp.

Tjek det ud nedenfor, og tjek Warhammer 40,000: Dawn of War IV ud den 17. september.

chickenroad.qpon

Det finns något tidlöst över en riktigt bra shoot 'em up. Hyperwired försöker fånga den klassiska arkadkänslan genom att kasta spelaren rakt ut i rymden där fiendesvärmar, projektiler och snabba beslut står i fokus. Uppdraget är enkelt: navigera genom banorna och besegra motståndet.

Rymdskeppet släpar på ett litet "jack" mitt i kaoset på skärmen. Målet är att överleva och koppla upp kabeln i utspridda terminaler för att låsa upp vägen till nästa etapp. Hyperwired vägrar hålla spelaren i handen. Handlingen startar direkt och kräver egen mekanisk förståelse. Det tog exempelvis en bra stund innan jag insåg att de små skeppen på skärmen går att samla på för att bygga upp en stridande armé vid min sida. Den typen av fynd känns befriande i en tid där många spel förklarar varje detalj med långa instruktioner och ständiga hjälprutor.

Spelet tar innebörden "Feeling Jacked" till en helt ny nivå

Trots att spelet tar omkring en timme att spela igenom från start till slut lyckas Hyperwired hålla intresset uppe. Banorna presenteras inte i linjär ordning utan slumpas mellan spelomgångarna, vilket gör varje genomspelning unik. Miljöerna varierar betydligt mer än förväntat, vilket hindrar spelet från att kännas enformigt innan eftertexterna rullar. Fienderna består av flygande farkoster, kanoner och enstaka utomjordiska tusenfotingar. Antalet fiendetyper är begränsat, men motståndet känns ändå förvånansvärt varierat.

Mellan banorna väljs de uppgraderingar som formar resten av spelomgången. Högre hastighet, kraftfullare missiler och andra förbättringar ger en tydlig progression. Systemet är enkelt och skapar en personlig twist där spelaren avgör skeppets utveckling.

Valen är inte enormt många, men de gör att ingen spelomgång blir den andra lik i kombination med de slumpmässigt utvalda banorna. Nya skepp med unika egenskaper låses upp under spelets gång. Vissa är snabbare medan andra har mer hälsa (HP). Hyperwired briljerar inte med djupa rollspelsmekaniker, det lyckas ge tillräckligt med frihet för att skapa ett ägarskap över spelstilen. Små detaljer gör spelet mer genomtänkt än vad den enkla presentationen först antyder.

Den största besvikelsen är ljudbilden. Efter fjärde banan började jag fundera på om någon glömt resten av soundtracket på en annan rymdstation. I en genre där högt tempo och omspelbarhet är avgörande hade ett större musikaliskt utbud höjt helhetsintrycket. Speciellt under den första timmens introduktion blir den repetitiva musiken utmattande för det psykiska välbefinnandet.

Antingen skjuter du allt eller flyr du från allt.

Vapenuppsättningen hade också mått bättre om den hade en större variation. Tre centrala mätare styr hela spelupplevelsen: livsmätaren, ammunitionsmätaren och energimätaren. Liv och ammunition kräver ständigt fokus under striderna, medan energimätaren främst används för att bogsera de insamlade småskeppen. Grundutbudet av färdigheter med möjligheten att kasta förödande bomber och sakta ner tiden är välkomna verktyg i kampen genom banorna.

Uppgraderingarna efter avklarade banor gör visserligen skeppet starkare, själva striderna förändras aldrig särskilt mycket mekaniskt. Efter en stund har spelet visat det mesta av sin arsenal, vilket gör att utvecklingen tappar sin lyskraft.

Den visuella läsbarheten brister stundtals. När skärmen fylls av fiender, projektiler, explosioner, uppgraderingar och egna följeskepp blir det svårt att urskilja händelserna. Intensiteten är uppskattad, men vissa sekvenser blir mer röriga än utmanande. Ibland hängde inte spelet med pågrund av allt som ägde rum på skärmen och jag fann mig själv frågandes om jag hade tryckt på slowmotion eller om det var lagg.

Samtidigt fungerar Hyperwired oerhört bra tack vare kärnmekaniken. Kombinationen av att rensa banor från fiender, leta upp terminalerna och välja skeppets utveckling ger spelet en egen identitet bland andra shoot 'em ups. Det uppfinner inte genren på nytt, Hyperwired sätter istället en tydlig egen prägel.

Kaoset kan dyka upp när du minst anar det i Hyperwired.

Hyperwired når aldrig genrens absoluta toppar, men står stadigt på egna ben. Den korta speltiden hindrar konceptet från att bli uttjatat. Spelet kommer inte att skriva om historieböckerna, det vet exakt vad det vill vara. Hyperwired behöver inte mer än en timme för att påminna om varför denna genre fortfarande är omöjlig att tröttna på.

La meg begynne med å gjøre noen ting klart. Doom: The Dark Ages' første og eneste utvidelse, Revelations, har noen barnesykdommer. Det finnes en håndfull brukervennlighetsproblemer og tilsynelatende feil som har stor innvirkning på hvordan denne delen av spillet fungerer, nemlig knyttet til at sentrale inndata ikke registreres og at det er opp til spilleren å tilordne de ulike nye bevegelsene (og til og med eksisterende) til relevante knapper, i hvert fall for Xbox Series X/S-utgaven av utvidelsen. Selv om dette har forårsaket enorm frustrasjon for meg og ført til noen forvirrende situasjoner der man både må lære seg de nye mekanikkene og finne ut den beste måten å tilordne dem på, slik at de ikke kommer i konflikt med andre kommandoer, vil jeg imidlertid gi litt etter på dette punktet av den enkle grunn at id Software nylig ble hardt rammet av nedbemanningene hos Xbox og kanskje har merket denne virkningen i forbindelse med lanseringen av Revelations.

Revelations spiller for det meste like jevnt og ser like bra ut som grunnspillet The Dark Ages, men det finnes også disse nesten forbløffende problemene, problemer jeg aldri virkelig har støtt på før når jeg har anmeldt et spill. Faktisk vil jeg påstå at disse problemene til tider er så frustrerende og kontraintuitive at det ikke ville overraske meg om mange spillere legger Revelations på hyllen inntil det kommer en oppdatering. I bunn og grunn, hvis du har fulgt nøye med på utvidelsen, må du bare være klar over at den foreløpig er litt uferdig når det gjelder optimalisering og brukervennlighet.